Tranströmmers haikuer

Till den här träffen hade vi läst en av Tomas Tranströmers böcker som innehöll haiku-dikter. Ska jag vara helt ärlig så förväntade jag mig väldigt mycket, Tranströmer är en sån man brukar höra talas om. Även om jag inte läst mycket poesi och sällan gillat nåt av det jag läst så trodde jag att det skulle vara annorlunda med Tranströmer. Han är ju en stjärna, en nobelpristagare, en av de största!

Det blev tyvärr inte så. För egen del kändes det som en besvikelse. Bara några ord per sida, och de flesta kändes vardagliga och inte så speciella. Andra i gruppen älskade det, de såg nog andra lager än jag. Såg något stort där, i det lilla. Jag såg bara det lilla, och som att det var uppblåst till en bok, ja till och med till en poetisk stjärnstatus, utan att det var rimligt alls. Fast man får ju tycka olika.

Att vänja sig vid poesi

Kanske behöver man vänja sig vid poesin som uttrycksform. Jag är ju inte alls van, de som är mer vana var mer lyriska och kunde knappt sluta prata om hur bra det var. Det är ju helt klart en annan sak att läsa poesi än att läsa romaner. Så mycket som inte sägs, och så mycket man ska läsa in på egen hand. Det kanske är något man måste lära sig. Jag kan ju i andra sammanhang. Läser man en roman med en känsloladdad dialog kan jag klara att höra vad som sägs mellan raderna, men med Tranströmer funkade det inte alls.

Kanske blir det bättre nästa gång vi ger oss på poesi. De sa att det finns såna som är lättare, pratigare i hur de skriver. Där man inte måste läsa in lika mycket själv. Och att haiku är en rätt speciell versform. Det har jag i alla fall lyckats lära mig, vad haiku är. 

En haiku är en diktform som kommer från japan från början. En dikt ska vara tre rader. När man översatt formen till västerländska förhållanden (där det inte används skrivtecken utan bokstäver) är formen såhär: 

första raden ska vara fem stavelser
andra raden ska vara sju stavelser
tredje raden ska vara fem stavelser

Det ska gärna handla om något från naturen, och i sista raden ska det hända något oväntat.

Kanske är det den där grejen med naturen som inte funkar för mig. Jag menar, att en fågel sitter på en pinne, jag tycker inte att det är något storslaget eller poetiskt. Det bara är. Det känns inte djupare än till exempel att en skål cornflakes står på ett bord. Undrar om det skulle kännas som något djupt och lyriskt om man skrev det i en haiku? Kanske det, det skulle inte förvåna mig.