Det spelar ingen roll vilken typ av böcker du tycker bäst om. Genom att ta en titt i utbudet som finns kommer du hitta flera böcker med fokus på casino. Att läsa guider och faktaböcker kan dessutom vara en bra idé för dig som är intresserad av att börja spela på casino. En sajt som jämför casino är casinoprinsen.se. En titt där när du är klar med böckerna gör dig klar att ta steget att börja spela online.

Skönlitteratur med casinotema

Det är relativt enkelt att hitta skönlitterära böcker som handlar om casino eller där handlingen utspelar sig i närheten av, eller i, ett casino. Är du intresserad av att låna en sådan bok på ett bibliotek kan du alltid fråga personalen där. Tips på några skönlitterära böcker om casino är Ian Flemings Casino Royale. Du kanske har hört talas om filmen med samma namn? En annan bok om casino är Fjodor Dostojevskijs Spelaren. Det är en lite kortare roman.

Faktaböcker med casinotema

Skulle du vara mer intresserad av fakta om casino finns det även böcker i denna genre. Det finns böcker som är skrivna av personer som både ägt casinon och jobbat på casinon. Dessa ger dig en annorlunda bild över hur konceptet om casino fungerar, vilket kan vara väldigt intressant. Är du nybörjare finns det lättlästa böcker om casino som beskriver allt om casino på ett enkelt sätt. Det kan vara ett bra alternativ om du inte vet något om casino tidigare.

Hur och var brukar du läsa? Själv kan jag egentligen slå mig ned var som helst, men det beror i och för sig också på val av bok. Något jag har börjat med ganska nyligen är att läsa medan jag kopplar av i mitt spabad hemma. Det är verkligen att slå två flugor i en smäll; musklerna får en välgörande massage – och likaså hjärnan, som är upptagen med bokens handling. För en så välrenommerad titel som Lysande utsikter tyckte jag att spabadet blev en perfekt inramning.

Handling

Lysande utsikter är berättelsen om den föräldralöse Pip och handlingen utspelar sig i Kent och London under början till mitten av 1800-talet. Genren är bildningsroman, vilket betyder att den följer Pips utveckling från barndomen och till vuxen ålder. Berättelsen innehåller flera av Dickens mest kända scener och karaktärer, som exempelvis den rika och excentriska änkan Miss Havisham, den vackra Estella med sitt kyliga yttre och den snälla men osofistikerade smeden Joe. Historien inleds 1812 på den lokala kyrkogården, där Pip oväntat stöter på en förrymd straffånge när han besöker sin familjs grav.

En odödlig klassiker

Fången tvingar Pip att stjäla mat från sin äldre syster, där han bor, vilken även är gift med Joe. Stölden är nära att bli uppdagad men istället tar fången på sig skulden. Några år senare kommer Miss Havisham in i bilden, med sin adopterade dotter Estella som Pip blir förälskad i. Mer än så vill jag inte berätta, eftersom jag hoppas att du också kommer att läsa boken. Den har alla attributen av en odödlig roman, inklusive Dickens alltid lika målande och medryckande språk, som kanske utgör den största behållningen.

Bokens handling

Boken börjar med att Annabelle försvinner. Det är en varm sommarnatt och boken utspelar sig i gränslandet mellan Värmland och Västergötland. På nåt sätt känns det så svenskt och så mycket som trygg sommar det kan bli. Ljuset, skogarna, de ljumma nätterna. Men det är inte så tryggt, då hade inte Annabelle försvunnit.

Det letas efter henne, och alla som känner henne oroar sig och undrar vart hon tagit vägen. Polisen är inkopplad, Missing People hjälper till, allt som kan göras görs. Men hon hittas inte.

En speciell kriminalinspektör skickas dit, det är en tjej som växt upp i trakterna. Förutom att möta det speciella och olösta fallet får hon möta delar av sin egen historia, som hon verkar ha lagt en del del kraft på att ta sig bort från. Hon har inte varit tillbaka sen hon var 14 år, men nu står hon där, ansvarig för att ta reda på vad som hänt med Annabelle.

I undersökningarna kring vem Annabelle var, vad hon gjorde och vad som kan ha hänt henne, får kriminalinspektören också möta sig själv, den hon var, och det som hände innan hon flydde därifrån. Både ett och annat kommer upp, och en del saker är skrämmande och oväntade.

Bokcirkelns tankar

Det är inte en bok som har nobelpris-klass. Språket och berättartekniken är annorlunda. Vi diskuterade det och kom fram till att det inte är någon nackdel för boken. Den håller sig till sin genre och gör det på ett bra sätt. Allt kan inte vara finlitteratur, och det betyder inte att allt annat är dåligt. Här är en av poängerna med språket att hålla spänningen på en lagom nivå, och det lyckas hon med. Vi blev alla fångade av den och de av oss som hade tiden sträckläste boken, medan andra önskade att de hade kunnat göra det.

Vi uppskattade särskilt miljön och hur nutid och dåtid används parallellt och de olika berättelserna flätas samman. Också hur hon väljer att låta de två huvudpersonernas historier flätas samman. Kriminalinspektören har på ett sätt två historier, en i nutid och en i dåtid, och den försvunna har en historia som är i dåtid eftersom hon är försvunnen. Hennes nutid är bara tomhet och frågetecken.

Jag vill inte avslöja för mycket om hur kvinnornas öden hänger samman eller vad man får reda på, men det är en välskriven och bra bok.

Märklig bok

Det intryck som dröjer sig kvar hos mig var att det var en märklig bok, och att det gör den svår att läsa. Den påminner inte om något annat jag läst. Fast kanske att det inte mest är det som var problemet, utan det som beskrivs. Ok att huvudpersonen är en märklig man, men det är så svårt att tänka sig att någon skulle bete sig som han. Den person som skildras ska vara spelberoende (och även några av de andra i boken är det), men skulle en spelberoende verkligen kunna bete sig så? Visst är det suggestivt och känslosamt, men det känns mer som en skildring av vansinnne än en realistisk skildring av spelberoende. Fast kanske var det annorlunda förr, jag har ju mest spelat på nätcasinon och levde inte samtidigt som Dostojevskij. Kanske gjorde casinona i hans tid och sammanhang verkligen människor galna. Synd att det inte hade nätcasinon då, så att de kunde vara lite mer rimliga även om de blev beroende. 

Skillnad mellan nätcasinon och irl-casinon

Det där att personerna i boken framstod som märkliga och riktigt galna fick mig att grubbla på skillnaden mellan olika sorters casinon. De som fanns på 1800-talet i Ryssland kan jag bara fantisera om, men de som finns nu har jag besökt några stycken. Det är ju en speciell stämning på dem. De gånger jag varit på irl-casino har jag varit där med vänner, till exempel åkte vi dit på en svensexa. Det var festligt på sitt sätt, men jag blev så påverkad av de andra i gänget, och alla hade dessutom druckit. Det var absolut inte nåt jobbigt som hände där, det var en trevlig kväll, men jag spelar hellre själv och kanske helst också nykter så jag kan vara klar i tankarna och ha koll på vad jag gör. Då är nätcasinon faktiskt bättre. Fast jag förstår om andra gillar den där speciella stämningen, att vara där tillsammans med andra, ha en dealer i samma rum och uppslukas helt av spelandet. Det är bara inte min grej.

Några favoritspel

Jag gillar att spela på automater. Den typen av spel som är enarmade banditer i digital tappning och med lite mmoderna funktioner. Mega Fortune är min absoluta favorit, jag är svag för jackpottar och chansen att vinna riktigt stort, även om jag vet att det är väldigt liten chans att man gör det. En annan favorit är Aloha slot och en tredje är Divine Fortune, som är en väldigt snygg spelautomat. Det finns många fler förstås, vill du hitta casinon där de finns kan du kolla på Allasvenskacasinon.com där de har en bra översikt över olika casinon.

Om boken

Den handlar om en man vid namn Jan. Han bor i Värmland (vilket även råkar vara Lagerlöfs hemvist, det går att läsa in mycket om författaren i deras verk), och då närmre bestämt i Skrolycka. Hela hans värld förändras när hans dotter, Klara-Gulla, föds. Hon är solen i hans liv, på många sätt. Allting tar en oväntad vändning när Klara-Gulla väl har växt upp dock. Hon bestämmer sig för att prova sin lycka i Stockholm, men tycks misslyckas med detta. Det leder till att hon upptar ett yrke man knappast skryter om. Hennes arma far, som alltid talar högt och stolt om sin fantastiska dotter klarar inte att acceptera det här. Därför bestämmer han sig undermedvetet för att hon har blivit kejsarinna av Portugallien. I egenskap av hennes far är han därför kejsare själv, och irrar omkring i sin hemby i högan tro. Alla låter honom hållas, men allt efter att berättelsen fortsätter blir stackars Jan från Skrolycka allt mer förvirrad. Slutet ska vi självklart inte avslöja, men det är otroligt hjärtskärande.  

Vårt betyg

Kejsaren av Portugallien är utan tvekan en klassiker som kommer att hålla genom tiderna. Karaktärerna är väluttänkta och historien är trovärdig på det hemskaste möjliga sätt. Den skildrar verkligen de allra mest primitiva av mänskliga känslor, och hur vår hjärna skyddar oss från information vi inte kan ta åt oss. Läsaren får följa med på en resa i Jans undermedvetna, eftersom att han själv inte förstår hur pass märkligt han beter sig. Lagerlöf bryter heller inte illusionen en enda gång under bokens gång, utan efter ett tag upplever man själv att man fullkomligt har tappat vettet. Det är därför en oerhört intressant läsning som alla borde ta del av, och vi ger den alla högsta betyg. Det är inget tvång att ha läst denna bok inför nästa bokcirkel, men för din egen skull rekommenderar vi alla den varmt. Historien är helt unik i sitt slag, och vi anser det här är ett av Lagerlöfs absolut bästa verk.

Seg

Den här boken är alldeles för lång. Det gör att jag tycker att den känns seg och jobbig att ta sig igenom. Den håller sig under 400 sidor, men jag tror den vunnit på att hålla sig under 200. En hel del hade kunnat plockas bort, komprimeras, fixas till. Den skulle ha blivit bättre då.

Samtidigt vet jag inte om det skulle räcka. Den är intellektuell på ett högdraget sätt som går mig på nerverna och som nog bidrar till att den känns lång och seg att läsa. Den känns inte alls typisk för 1970-talet på det sättet, med det högdragna, och det är det jag blir mest besviken på.

Rolig

Till hennes försvar måste jag säga att det inte är en rakt igenom tråkig eller jobbig bok. Den är för lång och den var bitvis bara seg. Men ofta glimrade den till med en skarp humor som passade mig. Hon kan konsten att vara vansinnigt rolig, vilket faktiskt är något som få författare behärskar. De flesta blir fåniga eller plumpa, eller så låter de så skämtsamma hela tiden att bokens handling försvinner i den skojfriska tonen. Så är det inte här. Den håller sin högdragna stil, och rätt vad det är glänser den på sitt speciella och väldigt roliga sätt.

Insiktsfull

Trots att jag uppskattar humor och när böcker är roliga tycker jag att det bästa med boken är hennes förmåga att skriva om relationer. Det är så insiktsfullt och hon fångar saker på pricken. Jag inser att jag emellanåt ser mig själv och människor i min närhet tydligare för att jag läst boken. Det har redan hänt flera gånger att jag stannat upp och tänkt ”det där är ju precis som X gjorde i Maken”, när olika personer i min närhet liknat olika personer i boken. Det är nästan läskigt, framförallt eftersom jag inte tycker att boken i stort är så bra. Som att det stör mig att hon samtidigt klarar att göra detta, ge mig berättelser om relationer som påverkar mig i mitt liv.

Bokens handling

Jag får sätta en spoilervarning här. Som alltid när det handlar om spänning är det svårt att skriva särskilt mycket utan att avslöja sånt som gör att spänningen minskar om man vet det i förväg.

Boken utspelar sig på 1980-talet, och huvudpersonen är en 12-årig pojke som blir mobbad i skolan. Mobbarna är av det värre slaget, sadistiska och hårda mot honom både fysiskt och psykiskt. En förändring sker när en flicka flyttar in i lägenheten bredvid. Pojken är då inte längre lika ensam. Flickan är rätt konstig, hon är till exempel bara ute när det är natt och kan inte gå genom dörrkarmar om ingen bjudit in henne. Ofta har hon lite kläder och är smutsig. Hon är mystisk på många sätt.

Det sker ett mord i deras trakter, och sen ett till. Pojken inser att hans nya vän är en vampyr, men han vet inte vad han ska tro om morden. Är det hon som ligger bakom dem?

Liknar Stephen King

Jag tittar ofta på spännande filmer, men när jag läser väljer jag för det mesta något helt annat. Kanske är det konstigt, men så är det i alla fall. Därför har jag inte läst så mycket av Stephen King, även om jag sett de flesta filmatiseringar som gjorts av hans böcker. 

Några av de andra i bokcirkeln tyckte att likheterna mellan King och Ajvide Lindqvist var slående. Dels valet av tema. Hur boken tar avstamp i något vardagligt och jobbigt, och spinner vidare från det. Dels hur berättandet sker, sättet att bygga upp spänningen, vilka scener som är centrala osv. Vad gäller språket är det svårt att jämföra om det är likt, eftersom Stephen King inte är svenskspråkig och att det blir stor risk att man jämför översättningen snarare än författarens eget språk, med Ajvide Lindqvists. 

Vi var i alla fall överens om att det var en bra bok, och trots likheterna med King är den sin egen, inte någon blek kopia.

Det blev tyvärr inte så. För egen del kändes det som en besvikelse. Bara några ord per sida, och de flesta kändes vardagliga och inte så speciella. Andra i gruppen älskade det, de såg nog andra lager än jag. Såg något stort där, i det lilla. Jag såg bara det lilla, och som att det var uppblåst till en bok, ja till och med till en poetisk stjärnstatus, utan att det var rimligt alls. Fast man får ju tycka olika.

Att vänja sig vid poesi

Kanske behöver man vänja sig vid poesin som uttrycksform. Jag är ju inte alls van, de som är mer vana var mer lyriska och kunde knappt sluta prata om hur bra det var. Det är ju helt klart en annan sak att läsa poesi än att läsa romaner. Så mycket som inte sägs, och så mycket man ska läsa in på egen hand. Det kanske är något man måste lära sig. Jag kan ju i andra sammanhang. Läser man en roman med en känsloladdad dialog kan jag klara att höra vad som sägs mellan raderna, men med Tranströmer funkade det inte alls.

Kanske blir det bättre nästa gång vi ger oss på poesi. De sa att det finns såna som är lättare, pratigare i hur de skriver. Där man inte måste läsa in lika mycket själv. Och att haiku är en rätt speciell versform. Det har jag i alla fall lyckats lära mig, vad haiku är. 

En haiku är en diktform som kommer från japan från början. En dikt ska vara tre rader. När man översatt formen till västerländska förhållanden (där det inte används skrivtecken utan bokstäver) är formen såhär: 

första raden ska vara fem stavelser
andra raden ska vara sju stavelser
tredje raden ska vara fem stavelser

Det ska gärna handla om något från naturen, och i sista raden ska det hända något oväntat.

Kanske är det den där grejen med naturen som inte funkar för mig. Jag menar, att en fågel sitter på en pinne, jag tycker inte att det är något storslaget eller poetiskt. Det bara är. Det känns inte djupare än till exempel att en skål cornflakes står på ett bord. Undrar om det skulle kännas som något djupt och lyriskt om man skrev det i en haiku? Kanske det, det skulle inte förvåna mig.