Nu har vi i bokcirkeln släppt klassikerna för ett tag. Vi tyckte det var dags för en deckare. Några av oss tycker att det är en vilsam läsning, medan andra får nerverna på helspänn. Lite nerver ska det väl vara, så man blir fångad, men jag är inte en av dem som blir nervvrak av en spännande bok.

Bokens handling

Boken börjar med att Annabelle försvinner. Det är en varm sommarnatt och boken utspelar sig i gränslandet mellan Värmland och Västergötland. På nåt sätt känns det så svenskt och så mycket som trygg sommar det kan bli. Ljuset, skogarna, de ljumma nätterna. Men det är inte så tryggt, då hade inte Annabelle försvunnit.

Det letas efter henne, och alla som känner henne oroar sig och undrar vart hon tagit vägen. Polisen är inkopplad, Missing People hjälper till, allt som kan göras görs. Men hon hittas inte.

En speciell kriminalinspektör skickas dit, det är en tjej som växt upp i trakterna. Förutom att möta det speciella och olösta fallet får hon möta delar av sin egen historia, som hon verkar ha lagt en del del kraft på att ta sig bort från. Hon har inte varit tillbaka sen hon var 14 år, men nu står hon där, ansvarig för att ta reda på vad som hänt med Annabelle.

I undersökningarna kring vem Annabelle var, vad hon gjorde och vad som kan ha hänt henne, får kriminalinspektören också möta sig själv, den hon var, och det som hände innan hon flydde därifrån. Både ett och annat kommer upp, och en del saker är skrämmande och oväntade.

Bokcirkelns tankar

Det är inte en bok som har nobelpris-klass. Språket och berättartekniken är annorlunda. Vi diskuterade det och kom fram till att det inte är någon nackdel för boken. Den håller sig till sin genre och gör det på ett bra sätt. Allt kan inte vara finlitteratur, och det betyder inte att allt annat är dåligt. Här är en av poängerna med språket att hålla spänningen på en lagom nivå, och det lyckas hon med. Vi blev alla fångade av den och de av oss som hade tiden sträckläste boken, medan andra önskade att de hade kunnat göra det.

Vi uppskattade särskilt miljön och hur nutid och dåtid används parallellt och de olika berättelserna flätas samman. Också hur hon väljer att låta de två huvudpersonernas historier flätas samman. Kriminalinspektören har på ett sätt två historier, en i nutid och en i dåtid, och den försvunna har en historia som är i dåtid eftersom hon är försvunnen. Hennes nutid är bara tomhet och frågetecken.

Jag vill inte avslöja för mycket om hur kvinnornas öden hänger samman eller vad man får reda på, men det är en välskriven och bra bok.