Bland det härligaste med att läsa är den variation av böcker det finns att ge sig hän åt. Ibland snubblar man över en klassiker som man undrar över varför man inte har fått upp ögonen för tidigare. Så var det för mig häromveckan, när jag slog upp Lysande utsikter av Charles Dickens för första gången. Detta är Dickens näst sista färdigskrivna roman (den trettonde med andra ord). Det är också författarens andra bok – efter den kanske ännu mer kända David Copperfield – som berättas i första person.

Hur och var brukar du läsa? Själv kan jag egentligen slå mig ned var som helst, men det beror i och för sig också på val av bok. Något jag har börjat med ganska nyligen är att läsa medan jag kopplar av i mitt spabad hemma. Det är verkligen att slå två flugor i en smäll; musklerna får en välgörande massage – och likaså hjärnan, som är upptagen med bokens handling. För en så välrenommerad titel som Lysande utsikter tyckte jag att spabadet blev en perfekt inramning.

Handling

Lysande utsikter är berättelsen om den föräldralöse Pip och handlingen utspelar sig i Kent och London under början till mitten av 1800-talet. Genren är bildningsroman, vilket betyder att den följer Pips utveckling från barndomen och till vuxen ålder. Berättelsen innehåller flera av Dickens mest kända scener och karaktärer, som exempelvis den rika och excentriska änkan Miss Havisham, den vackra Estella med sitt kyliga yttre och den snälla men osofistikerade smeden Joe. Historien inleds 1812 på den lokala kyrkogården, där Pip oväntat stöter på en förrymd straffånge när han besöker sin familjs grav.

En odödlig klassiker

Fången tvingar Pip att stjäla mat från sin äldre syster, där han bor, vilken även är gift med Joe. Stölden är nära att bli uppdagad men istället tar fången på sig skulden. Några år senare kommer Miss Havisham in i bilden, med sin adopterade dotter Estella som Pip blir förälskad i. Mer än så vill jag inte berätta, eftersom jag hoppas att du också kommer att läsa boken. Den har alla attributen av en odödlig roman, inklusive Dickens alltid lika målande och medryckande språk, som kanske utgör den största behållningen.